Konstkrönika: Om hästen i konsten

Den föränderliga bilden av hästen, och den mänskliga blicken

Hur hästen skildras i konsten genom olika tidsepoker, stilar och strömningar, följer människans relation till hästen, och hur mänskligheten i olika delar av världen har levt jämsides med och använt sig av hästen på olika sätt. En av de första bilderna av en häst är en hällristning av bytesdjur där vildhäst, stäppbison och ren ristats jämsides. Dessa finnes i Lascauxgrottan i sydvästra Frankrike och uppskattas vara omkring 14000–19000 år gamla.

Grottmålningar i Lascauxgrottan i sydvästra Frankrike.

Ibland har hästen betytt harmoni och samspel med naturen, tillgång till föda och fysisk överlevnad för människan. I andra fall har hästen varit en stark symbol för vitalitet, virilitet och maskulinitet, och signalerat en glorifiering av strid, blodsutgjutelse och övermakt, som i målningen föreställande Karl den XII på Brandklipparen, signerad J. H. Wedekind, och i stort sett framställd enbart i propagandasyfte.

Målning av Karl den XII signerad J. H. Wedekind.

I Picassos ”Guernica” skildras dock inte alls hästen så, utan snarare i skräck, med uppspärrade ögon, och lika fragmentariskt separerad från helheten, som människorna.

Här införlivas hästen i krigets plågor och i den baskiska stadens förtvivlan över nazitysklands grymma bombexperiment under det spanska inbördeskriget. Det till och med för kubismen

utstuderade vis, att atmosfäriskt stycka upp kropparna och beröva dem på varje uns av färg, talar sitt tydliga språk. Detta är fortfarande idag ett av världens mest krigskritiska verk.

Guernica av Picasso.

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet används hästen mycket som nöjesdjur, vid exempelvis jakt, hästsporter och cirkus men också som fordon och nyttodjur, måttligt inom jordbruket, men desto mer inom en begynnande industri. Världens största häststaty, den trettio meter höga ”The Kelpies” i Falkirk, Skottland, uppfördes inte bara som en hyllning till de mytologiska vatten-varelserna med samma namn, utan också till de oräkneliga hästar som med sin drag-hjälp skapat den skotska industrin i Glasgow och Edinburgh. En intressant aspekt av Kelpies som myto-logiska varelser är att de återkommer i många andra myto-logier, fast med andra namn. Hos oss i Sverige kallar vi honom för Bäckahästen, eller ibland Näcken, i Tyskland, Nixe, och den isländska motsvarigheten heter Nykurinn. Alla har förmågan att byta skepnad från häst till annan gestalt. Denna egenskap är fascinerande med tanke på att just hästen fyllt och fortsätter att fylla så oerhört många funktioner för människan, och därmed antar så många skepnader i vårt medvetande.

The Kelpies i Falkirk, Skottland.

Henri de Toulouse-Lautrecs post-impressionistiska motiv från hästkapplöpningarna skildrar hästens kraftfulla kropp i rörelse och i komplicerade förkortningar. Här som ”Jockeyn” i gouache och akvarell över litografi, från 1899. Den västerländska konstens perspektiv under denna tid är tydligt antropocentriskt, i vilket människan anser sig vara alltings centrum och mästare. Något som ofta förekommer är just cirkusmotivet, där den tränade hästen med cirkusprinsessan på ryggen i manegens mitt, blir objekten för betraktaren och publiken.

Jockeyn i gouache och akvarell över litografi, från 1899 av Henri de Toulouse-Lautrec.

I Marc Chagalls målning ser vi hästen skildrad dels i centrum, vitt lysande, dels i blått och stegrandes uppe till vänster i bilden och kanske där mer som vi är vana att se Chagalls bildspråk, där han skapar en egen varelse, som inte riktigt känns som en häst, utan mer tangerar det magiska sagodjurets gestalt. Det skimmer av glädje, fantastik och mirakel som uppstod vid inträdet under cirkustältets färggranna duk, som också många gånger förmedlas i målning-arna med dessa motiv, hade ofta en skuggsida som inte visades fram, men som vi är väl medvetna om idag.

Målning av Marc Chagall.

Något intressant med tanke på detta, har börjat hända i konsten de senaste åren. Medvetenheten om människans roll inför djur och naturen har utvecklats och människans maktpositioner har börjat bli ordentligt ifrågasatta på många plan. I exempelvis litteratur-vetenskapen diskuteras den genom ekokritiken och zoocriticism, i miljösammanhang upp-dagas människans maktmissbruk genom klimatkrisen, och i konsten, där har bland annat

hästen börjat skildras betydligt mer med en egen agens, det vill säga utan sin ägare eller ryttare, eller sina konventionella och mänskligt idealiserade skönhetsattribut. Det tycks nu bli mer intressant att iaktta hästen med större varsamhet än tidigare.

Någon som var långt före sin tid i detta avseende var Axel Petersson, mer känd som Döderhultaren (1868-1925). Hans skulpturer, snidade i trä, visar på en stor ömhet och närhet till hästen. I hans repertoar finner vi ståtligt uppställda djur, med naturtrogna detaljer, grovt tillyxade flykter i full karriär, men också utmärglade djur,

sjuka och självdöende, som ”Ottenbyare” här intill, från 1951. Om denna perspektivförändring som jag tidigare nämnde, beror på en ökad medvetenhet, eller att vi i rikare delar av världen helt enkelt inte är beroende av hästen i samma utsträckning som tidigare, är ytterligare en diskussion i sig. Men trenden är tydlig, och fick en särskild skjuts genom utställningen ”Like a Horse”, på Fotografiska museet i Stockholm (2017), kurerad av Sophie Mörner. Eftersom hästen här skildras ur en uppsjö av perspektiv; som metafor, som symbol och i dess otaliga relationer till människan, blir problematiken runt hästen som den objektifierade, belyst ytterligare. Samtidigt anas parallellt med detta, en underliggande frågeställning; riskerar vi att förmänskliga hästen, genom att hävda dess behov av att vara ett subjekt?

Ottenbyare 1951 av Axel Petersson, Döderhultaren.

Det gläder mig att ämnet fortsätter att engagera och uppta konstnärers och tänkares tid och sinnen, eftersom hästen berör så många områden i mänsklighetens historia, och även i nutid. Idag är den starkt kopplad till kroppslighet, domesticering, kontroll och Girl Power/feminism, vilket är ytterligare en sida som Sophie Mörner delvis skildrat i sitt eget fotografi. Jag ser med spänning fram emot kommande konst- och kultursamtal om hur vår syn och blick på hästen utvecklas och kanske kliver närmare den varelse som den faktiskt är. Om vi människor nu ens kan definiera det.

Foto av Sophie Mörner.

Konstnären Lena Palmgren visar Hästskulpturer på konstgalleriet Galleri 28.

Hästskulptur av konstnär Lena Palmgren.

Efter mycket påtryckningar från besökare på Galleri 28 känns det så roligt att få välkomna tillbaka Lena Palmgren som medverkade på temautställningen 1920 på Galleri 28 tidigare i vinter. Nu ställer Palmgren ut sina omtalade skulpturer i form av hästar i brons och i Papir Maché. Skulpturerna är otroligt uttrycksfulla och varierar i storlek.

Palmgren som har bildlärareutbildning på Konstfack i grunden har varit verksam konstnär i mer än 25 år. Denna gången vågar jag säga att det är bäst att besöka utställningen i tid för det är väldigt hög efterfrågan på dessa skulpturer.

⁃ Johan Hjärtstrand, Gallerist

Så här beskriver Kalmarkonstnären själv sitt konstnärsarbete.

Min intention är inte att göra en exteriört korrekt häst. Jag vill fånga och förstärka känslan och uttrycket i hästens rörelse och sinnesstämning. Jag är oerhört fascinerad av djurs beteende och rörelsemönster. Jag arbetar direkt ur minnet och gör en ”skiss” i ståltråd som jag sedan klär i papier maché eller låter gjuta upp i brons.

⁃ Lena Palmgren

Vi håller pressvisning den 23 mars kl 16:00

Vernissage den 27 mars kl 11:00 – 15:00

Utställningen pågår mellan den 27 mars – 11 april.

Om den abstrakta expressionismen.

Av: Sarah Jessie Kalmér

In Love with a Woman”, av Joan Miro

Synestesin i spegelbilden av allt

Staplar, pumpar, slår, pulserar, skränar, och vibrerar, de där nervösa takterna som bara fortsätter i en slags evig, ibland nästan plågsam frenesi, ibland skönt och galet gungigt, som får kroppen att vilja spreta och sprätta, lätta åt alla håll, fortsätta, i det oändliga, i en utmattande sammansmältande degel av fält, ljud, linjer, ljus, röster, rörelser, färger, mekanik, liv i oförtröttligt pågående. Den New Yorkiska stadpulsen hörs tydligt i jazzens beboppiga ryckighet, precis lika väl som den syns i det måleri som uppstod under samma tid; den abstrakta expressionismen, ibland kallad New York-skolan.

Samtidigt präglades USA, och resten av världen, av den desillusion som fascismens och nazismens framfart i Europa innebar under andra världskriget. Men landet tampades också med en egen djupt gående ekonomisk depression som spillde över på många andra områden än det rent ekonomiska. En konstnär, exempelvis målare, var inte särskilt högt stående, utan rankades snarare jämsides med skoputsaren vid hotellentrén, eller möjligtvis pojkvasken som sålde morgontidningen. Det fanns dessutom en allmänt vedertagen syn, att en man som stod och målade tavlor hela dagen var en ”sissy” och ”good for nothing”. Lägg märke till att kvinnor ens ej nämns av en anledning, och att det kulturella fältet, som även större delen av samhället, styrs med heteronormativ järnhand, även om kvinnliga konstnärer förekom, ofta som fruar eller älskare till konstnärerna själva, för vem skulle annars förstå eller stå ut med de ofta destruktiva vanorna och excentriska fasonerna.
Under krigstiden sökte sig många europeiska konstnärer, författare och filosofer till USA. New York blev en metropol på många vis, ett dåtidens Rom. Unga nytänkande och normbrytande amerikanska konstnärer kunde stöta på bland annat Max Ernst, André Breton, Salvador Dalí, eller Piet Mondrian som rest över Atlanten för att undkomma fasorna.
Och här skedde något, New York blev en katalysator för detta nya, en tryckkokare där det europeiska och amerikanska sammanblandades. Konstnärer, både nykläckta och etablerade, samlades runt galleristerna Peggy Guggenheim och Betty Parson. De två gick i frontlinjen när det kom till att presentera de abstrakta expressionisterna i etablerade konstsammanhang.

Men vad är då abstrakt expressionism? Det finns några få intressanta likhetsparametrar att ta fasta på. Att måleriet består av abstrakt icke föreställande bildspråk kanske hörs i benämningen. Expression, det vill säga ett uttryck, sprunget ur ett intryck, eller en känsla av ett intryck, alltså en reaktion på något, blir målat i någon form av teknik. Något som också är centralt är avståndstagandet av alla former av illusionsskapande; eller kanske snarare användandet av yrkesskicklighet; skuggningar, perspektivmåleri, förkortningar, bilddjup – detta är oftast mindre intressant för abstrakt expressionistiska konstnärer, om de inte tjänar andra syften än att just lura betraktaren att tro att hen inte tittar på en platt duk eller pannå. Abstrakt expressionistiskt måleri blir således ett icke föreställande bildspråk framställt i
reaktion på sin omgivning; en slags känslomässig reflektion av livet vi lever i vårt samhälle, i vår kultur. Sen huruvida inberäknad i dessa konstnären känner sig, eller inte, ja det visar sig ofta i konsten.

Jackson Pollock som målar, ”action painting”.

När konstkritikern och konsthistorikern Harold Rosenberg myntade begreppet action painting, syftade han lika mycket på det som orden utstrålar; att måleriet sker ”in action”, alltså
i fysisk rörelse, men också på att verket sedan berättar om dessa rörelser, som en slags korsbefrukning mellan koreografi och måleri. Detta var något som framför allt Jackson Pollock utvecklade på olika sätt. Till vänster ser vi hur han utnyttjar olika rörelsemönster för att få måleriska effekter av fart, rörelse och dynamik.


Detta upplever jag är ganska specifikt för just de abstrakta expressionisterna; att de blandar in andra former av uttryck i sitt måleri; Willem de Kooning namnger exempelvis en av sina målningar efter William Faulkners roman, Light in August, skriven 1932, och blandar på så vis in litteraturens innebörder som läggs lager på lager blandat med färgsjoken in i målningen. Här finns något som snuddar vid det vi idag skulle kalla för synestesi, att se ljud, som hur jazzen finns där i måleriet, höra färger, känna smaken av gul. Att använda hela känsloregistret.
Något annat som kan känneteckna abstrakta expressionister är att de ofta målade/målar stort och vilt, de små galleriernas tak och golv knakade för att få plats med verken, både teknikerna och storleken gick långt utanför alla normer och ramar under 40- och 50-talet, Pollock använde litervis med färg, ofta av industrikvalité, som hälldes, skvättes och ringlades

”Light in August”, Willem de Kooning, 1946.

i olika tekniker, på så obegränsade ytor som möjligt. Collagetekniker av olika slag var heller inte ovanligt. Text i bild överlappandes, diffusa palimpsester ses ibland, allt som fanns i livet fick finnas i konsten. En individualism som var nära militant, praktiserades. Ingens konst var den andres lik, alla sökte efter sin egen teknik, sin egen stil.
Det var inte för intet som denna konstart ofta, och felaktigt i mångas ögon, användes som amerikansk propaganda i det kalla kriget; se här vilken frihet, vilken obegränsad genialitet! Detta blev ställt mot Sovjetunionens inrutade och fruktade kommunism. Många konstnärer reagerade på att bli använda som brickor i spelet. Livet i New Yorks Greenwich Village, på ikoniska Cedar Tavern var ofta ett hårt festande av multipla substanser, man brände ljuset i bägge ändar, vilket också gav sina avtryck. Flera av konstnärerna dog unga.
Ett underbart och fascinerande undantag gällande både storlek på verk och plats för skapandet, är Joan Mirós små delikata arbeten i gouache, som har visat sig vara signifikanta, just på grund av sina säregna abstrakt expressionistiska kvalitéer. Han befann sig någon helt annanstans, på franska landsbygden och Mallorca, men arbetade efter samma idéer, vid samma tid. Annars är han mer känd för sina surrealistiska verk. Kopplingen mellan surrealismen och den abstrakta expressionismen är heller inte ovidkommande rent generellt; bägge rörelserna, om man nu kan benämna dem så, tar avstamp i ett känslans kaos, det undermedvetnas flyktighet. Dock kan man säga att det är abstrakt expressionism som influerats av surrealismen, utan att ta över deras teoretiska ramverk.

Den abstrakta expressionismen etablerades i USA, friheten i skapandet tänjdes ut, världen och möjligheterna blev större och vidare, samtidigt som bilden av detta gränslösa, av mänsklighetens totala övertramp skildrades; ett kärnvapenkrig var möjligt, två bomber hade redan släppts och förödelsen var ofattbar. En helt ny teknik hade drabbat oss människor. Kapprustningen accelererade, och konsten speglade allt detta med fasa och smärta, och med ett frenetiskt och oupphörligt reflekterande.
Ofta var de abstrakt expressionistiska konstnärerna politiskt aktiva, men dock inte genom sin konst. Konsten skulle gå bortom den banala politiken, bortom maktkamper mellan länder.
Konsten skulle uttrycka något annat, något mer.
Den skulle vara det pulserande skitiga svettiga hjärtat, tegelstenen, som krossade normernas putsade glastak, den skulle alltid stå utanför.
Vara outsidern, den oberäkneliga;
den skulle vara den ständigt framvisade, krackelerande spegelbilden av allt.

Konstutställning med konstnären Ann-Karin Myklebostad på konstgalleriet Galleri 28.

Ann-Karin Myklebostad konstnär i Kalmar.

En norsk konstnärsstjärna på Kalmarhimlen leder oss genom en abstraherad expressionistisk bildvärld. I Myklebostads måleri vilar ett lugn. Den är intensiv och uttrycksfull samtidigt som den är sansad. Som gallerist har jag följt Myklebostad och hennes konst har verkligen gripit tag i mig. En rolig anekdot är hur jag bestämde mig för att tillfråga konstnären att ställa ut på Galleri 28. Jag spelade ett spel med mig själv när jag betraktade en skyltfönsterutställning över samtliga inköp en konstförenings Kalmar gjort under året och sa till mig själv att jag ska välja ut de två verk som tilltalar mig mest och bjuda in denne. Verken hade bara hade nummer framför och det visade sig att de båda verken jag valt tillhörde konstnären Ann-Karin Myklebostad. 

Myklebostad har nu under tre månaders tid skapat nya verk till denna utställning med titeln VITA CONTINUAT—————- SUBITO EST VESPERE . Jag ser så fram emot att presentera dessa nya målningar av konstnären Ann-Karin Myklebostad på Galleri 28. /Johan, Gallerist

Vernissage på Galleri 28 lördagen den 6 mars 2021

Utställningstid: 6 – 20 mars 2021

Konstkrönika av Sarah Jessie Kalmér ”Det rymningsbenägna avantgardet”

En konstkrönika om konsten på 1920-talet.

När världen kliver in i 1920-talet, så är det en haltande traumatiserad värld, i stort behov av läkning efter det stora kriget, och efter den pandemi av spanska sjukan som vi i våra dagar verkligen kan relatera till. Det är svårt att tala om det glada 20-talet utan att se den kvardröjande skugga som vilar kvar, av invalidiserade krigsveteraner, sönderbombade städer och en längtan efter glömska, eller, kanske en desperation efter att hela tiden vara, här och nu. I ögonblicket, närvara i processen som är livet.

          Och det är här det sker. Jag vet inte om det är livet som spiller över i konsten eller konsten i livet, men en slags sammansmältning sker i alla fall, och med oväntad kraft; Konsten börjar hända människan, istället för att bara vara sin egen, eller bli tillverkad, planerad; Det historiska avantgardet anländer.

Men vad är då ”avantgarde”? Begreppet innehåller ju en häpnadsväckande heterogenitet. Ordet ”avantgarde” betyder rätt och slätt ”förtrupp”, från franskan, vilket ju säkert inte är en nyhet för många. Det började användas redan på 1820-talet som ett begrepp inom konstvärlden. Nu för tiden har dock ordet blivit aningen urvattnat, mycket på grund av att det rymmer så många olika betydelser beroende av sin kontext, och att det ibland använts felaktigt som ställföreträdare för ”modernt”. Avant-garde kan exempelvis hänvisa till högmodernistiska rörelser som surrealism, Dada, italiensk och rysk futurism, expressionism mm, och en italienare som säger avantguardia menar ungefär detsamma. Om jag lutar mig lite mot Per Bäckström och Ludwig Wittgenstein kan jag nog hålla med om att ”avantgarde” är något som betäcknar ett släktskap snarare än en identisk likhet.

Många prominenta har försökt definiera förenande drag, såsom Peter Bürger, Renato Poggioli med flera, så jag ska inte gå djupare in i en beskrivning, mer än att säga att avantgardets nuna kanske känns igen genom att det helt kliver utanför etablissemang och norm. Du som betraktare kanske inte skulle veta vad det är du ser, när du ser det, eftersom det inte liknar något annat. Men just den känslan av ett avväpnande, ett främmande-görande ögonblick i din uppfattning av verket, du blir likt hudlös inför dina intryck. Det är här det sker; konsten händer dig. Och jämsides med detta, börjar konsten hända samhället, ta del i det.

Detta leder fram till något vi inte har berört; kvinnornas 1920-tal. Det ser lite annorlunda ut än alla andra decennier tidigare. Det var årtiondet då det mest synliga steget togs för den kvinnliga emancipationen i Sverige, den kvinnliga rösträtten trädde i kraft år 1920.

Det mer eller mindre vimlar av kvinnor som går i bräschen för konsten under denna tid, men många har problem med att få och ta plats i det offentliga rummet, vilket har givit oss flera ”återuppståndelser” av kvinnliga konstnärer senare, när tiden varit ”mogen” som det så fint heter. Sigrid Hjertén och Hilda af Klint tillhör skaran som numera ägnas den uppmärksamhet de förtjänar.

Jag tänker att dessa kvinnors producerande av konst blev provocerande eftersom kvinnliga konstnärer plötsligt konkurrerade med män, och därmed den rådande ordningen. Klint hade visserligen ett önskemål om att hennes konst skulle visas tidigast tjugo år efter hennes död, men det dröjde så länge som fyrtiotvå år, och då skedde det dessutom i Los Angeles, inte i Sverige. Många av dem, som exempelvis Hjertén, arbetade också med en inte helt heteronormativ hållning i sitt bildspråk, vilket var, och är tyvärr än idag i vissa sammanhang, provokativt i sig. Eftersom de då blev förbisedda, så vilar dock fortfarande en viss avantgardistisk fräschör kvar över exempelvis Harlequin (1928, av Sigrid Hjertén), i alla fall för mig.

Det ligger något otämjbart och något som är omöjligt att föreviga i avantgardets natur. Det är inte en konststil, strömning eller en era. Det existerar nästan performativt tillsammans med dig som ser och med dig som skapar och möjliggör det. Det är på samma gång en urkraft och något skört, något som passerar och förloras. Avantgardet försvinner i samma ögonblick som verket blir erkänt och hyllat, godtaget av konstkritiker och publik. Ja, det rymmer, lämnar scenen, och kvar blir verket, som ett skal, eller en Platons skuggbild av det egentliga verket, skeendet. Det är kanske därför det fortsätter att fascinera och gäcka. Så det kan nog vara så att om vi idag ser konst av exempelvis Salvador Dalí, Pablo Picasso eller Georges Braque, så skulle vi säga att då, när den var i sin tid, var den avantgardistisk, men att just den egenskapen nu inte längre finns kvar, även om verken innehar ett brett spektrum av andra kvalitéer. Det är helt enkelt en färskvara, att konst är avantgarde.

För finns det något som är så värdefullt för det fria tänkandet, och så stimulerande för en diskussion, som att lydiga ramar sprängs, att normer ömsas som dött skinn inför ny känslighet. En klok människa sa till mig en gång, strax innan vi klev in i ett galleri: ”Stanna nu lite, och blunda. Tänk dig att du inte har några minnen kvar. Inte av konst, av teori, av kutym. Ens av dig själv. Bara upplev.”

Låt konsten hända dig.

Jurybedömd sommarsalong i Kalmar 2021

Välkomna att söka till en jurybedömd Sommarsalong på Galleri 28 i Kalmar. Ansökan har startat och sista inlämningsdag är den 1 april. Ansökan görs digitalt på konstpool.se Utställningen kommer att visas 4 juni till 31 juli.

Sommarsalongen kommer hållas på Galleri 28 som ligger i centrala Kalmar på en av stadens många shoppinggator. Galleriet på 140 kvadrat kommer kunna visa ca 40 verk. Konstnärer kan söka med måleri, grafik, teckning och skulptur. Kalmar ligger vackert beläget vid havet med Öland som granne. Vi kan stoltsera med att staden varit vald till Sveriges sommarstad 4 år i rad.

Utställningen är jurybedömd och juryn består av arkitekten Sara Jern från Tengbom och Niklas Asker konstnär verksam i New York och Malmö samt Johan Hjärtstrand konstnär och gallerist i Kalmar.

Anmälningsavgiften på 300 kr ska täcka de administrativa kostnader som hanteringen av sommarsalongens alla ansökningar kräver.

Du söker med 4 verk. 1 verk eller fler har möjlighet att komma med på sommarsalongen. För er vars verk blir antagna ansvarar konstnären själv för transport till och från Galleri 28. Om du blir antagen kommer vi kontakta dig om vidare instruktioner och avtal. 

Galleri 28 där Sommarsalongen kommer hållas är ett galleri som visar samtidskonst med flertalet separat-och temautställningar per år. Galleriet ligger omgivet av hotell, restauranger, barer och butiker. Larmtorget som ligger ett stenkast ifrån galleriet är stadens hjärta och pulserande uteliv på sommaren.

Fredagen den 4 juni blir det VIP-kväll och vernissage på lördagen den 5 juni.

Konstutställning ”1920” på Galleri 28!

Konstutställning 1920 på Galleri 28.

Nu är det dags för konstgalleriet Galleri 28 att ordna sin första temautställning med temat 1920 vilket även är titeln på denna utställning. Utställningen har vernissage den 13 februari och pågår till och med den 27 februari. Medverkande är sju stycken konstnärer, alla från Kalmarregionen som ska tolka och visualisera temat eller bara använda det som ett avstamp. Johan Hjärtstrand ägare av Galleri 28 har tillsammans med Länsmusiken i Region Kalmar tagit fram idén för temat.

Felix lönn som har varit verksam konstnär i 20 år var en av de första konstnärerna att tacka ja till förfrågan att producera ett verk till utställningen 1920. Av de andra konstnärerna hittar vi kända namn för Galleri 28s publik och det är konstnärerna Sandra Fredin och Lars Kling som båda haft separatutställningar på galleriet. Några nya ansikten är målerikonstnärer Eva Sundman som ingår i konstverkstäderna i Pukeberg, likaså Alexander Aronsson har sin ateljé i Pukeberg. Aronsson jobbar ofta storskaligt i abstrakt skulptur. Lena Palmgren som är känd för sina utsökta skulpturer i mindre format gästar utställningen. Johan Hjärtstrand kommer komplettera utställningen med ett bidrag.

Konstnären Britt Bogårdh ställer ut på Galleri 28.

Det är inte många konstnärer som kan säga att de kommit med på Liljevalsch två år i rad men det kan Kalmarkonstnärinnan Britt Bogårdh! Likt juryn på Liljevalchs vårsalong har Bogårdh fångat Galleri 28 med sina utsökta målningar som behandlar ljus och arkitektoniska former och vinklar som i sitt utförande flörtar med purism.

Mellan 5 – 19 december ställer Britt Bogårdh ut sina konstverk i sin separatutställning ”Frånvarande närvarande” på konstgalleriet Galleri 28 i Kalmar.

Vernissage är lördagen den 5 december och med Corona-restriktioner bokar galleribesökarna in sig på timecenter.se/galleri28 där det finns 5 st platser varje hel timme.

Sandra Fredin går sin egen väg med sina mystiska och något makabra konstverk!

Fredin har tidigare ställt ut på Kalmar Konstmuseum och Teatergalleriet i Kalmar. Nu är hon uppmärksammad med sin största soloutställning någonsin på Galleri 28 i Kalmar 24 oktober – 7 november med Vernissage lördagen den 24 oktober.

Sandra Fredin i sin ateljé.

Pressvisning hålls kl 11 måndagen den 19 oktober.

Sandra Fredins egna ord om utställningen ”Växtverk”

I den här utställningen siktar jag på att förena barnet och mystiken.

Symbolen för ett lugnat barn kommer vanligtvis i form av mjuka, färgglada tyger och fluffig, kramvänlig vaddering.
Gosedjuret är närmast en ikon för människan de första åren av ens liv.

När livets mystiska, något makabra uppvaknande sedan kommer krypandes förvrängs barnets en gång oskuldsfulla sinne. Känslor av kärlek och lust, avund och illvilja, äckel och förvirring, utmattning och hopp växer så att det knakar. Jag väljer att sätta dem sida vid sida, i en och samma kropp, och på så vis ge en slags katarsis från dessa känslor vi bär med oss igenom livet.

Genom dessa verk bjuder jag in till att minnas den som var här först. Barnet.
Med ett gosedjur i famnen.
Med en docka, en leksak. Som en vadderad fyr i ovädret.