Om opkonsten

Opkonsten; riktningen vi tidigare inte tagit
kan bli bron över till det obegränsade nya

Av: Sarah Jessie Kalmér

Något händer, och har pågått länge. Vi kan se det i vår tids törst efter holografi, efter virtual reality, eller insta-filter, uppifråntagna selfies och photo-shoppade midjor och solbrännor. Men vad är det vi egentligen eftersöker, varför denna flyktartade jakt efter en annan verklighet, efter förvrängningen. Är det verkligen illusionen som är målet, eller något helt annat. Mänskligheten har alltid velat försköna sig, men kan det ligga djupare i oss, finns det ett samband mellan fascinationen av illusion och vår jakt efter den ogripbara lyckan, efter lösningen på livsgåtan?

Termen opkonst, eller Op art, myntades år 1964 i Time Magazine. ”Op” syftar till optisk eftersom konstnärerna inom denna riktning arbetar med rena visuella och optiska illusionsmässiga effekter som uppstår i perceptionen hos betraktaren. Med hjälp av abstrakta linjer, ofta kontrasterande färger, matematiskt uträknade och geometriska former blandat med intuitiva avvägningar uppnås effekter och illusioner av djup, avstånd och rörelse. Även ytterligare färger som egentligen inte förekommer i bilden kan uppstå i betraktarens uppfattning av verken.

Enligt somliga är det första opkonstverket ”Zebra”, som skapades så tidigt som 1938 av Victor Vasarely, (1906 – 1997). Men det finns protester mot detta, delvis eftersom det är ett konkret föreställande verk, men också för att många menar att Bridget Riley är den som startar upp och formar opkonsten i dess linda. En tredje teori torde vara att de bägge närmade sig och frambringade den riktningen, fast från olika håll och ur skilda perspektiv. Victor Vasarely som föddes i Ungern, verkade i Frankrike under större delen av sitt konstnärskap. Han blev framstående inom opkonsten med sina abstrakta grafiska verk i kontrasterande färger, och har även på senare tid ställts ut i Paris två gånger; år 2012 på Musée en Herbe, och år 2019 på Centre national d’art et de culture Georges-Pompidou.

Bridget Riley, född 1931, fick en klassisk skolning i representativ konst och upplevde sig ha en stark anknytning till bland annat
impressionisterna och pointillisterna. För att lära sig mer om ögats perception studerade hon Georges Seurats verk och hur alla tusentals små färgprickar bildade illusionen av något föreställande. Under tidigt 1960-tal bröt hon dock med den representativa måleritraditionen för att börja arbeta med abstrakta former och linjer i endast svart och vitt, vilket resulterade i bland annat verket ”Kiss”,Succesivt och restriktivt introducerade hon sedan färg i sitt måleri.

Åtskilliga större utställningar av Rileys konst har även genomförts i nära tid, i New York år 2015 på David Zwirner Gallery och i London 2019-2020 på Hayward Gallery. Den senare utställningen spände över hela hennes 70-åriga karriär som konstnär.
Men för att återgå något till Rileys studier av pointillismen. Den väcker mitt intresse eftersom vi även kan se hur den svenska opkonstnären Lars Lindsjö undersöker liknande tekniker, och hur han stegvis utvecklar samverkan mellan intuitiv färgsättning och geometriskt uppställda mönster och former. Alla hans alster är endast numrerade i en lång serie, alltså titellösa.

Lars Lindsjö, 1929 – 2021, föddes i Lund, men familjen flyttade tidigt till Stockholm. Tyngdpunkten i studierna låg tidigt på de naturvetenskapliga ämnena, vilket slutligen ledde fram till läraryrket, och undervisning i kemi, geografi och biologi. I slutet av 50-talet flyttade han till Borgholm där han träffade sin blivande fru Cecilia som också arbetade inom yrket. Han började måla stilleben, landskap och liknande på 60-talet, men övergav ganska snabbt det figurativa för abstrakt måleri, delvis inspirerad av just Vasarely.
”Själva beräkningarna var definitivt det viktigaste, det var egentligen det som var den kreativa processen, själva målandet var bara en nödvändig följd av den matematiska processen” berättar sonen, Hannibal Lindsjö, i en skriftlig kontakt med Galleri 28 ́s Johan Hjärtstrand. Det slår mig att Lindsjös opkonst ofta har en förankring i äldre abstrakt konst, exempelvis Hilma af Klints verk, vilket är anmärkningsvärt eftersom hennes konst presenterades först så sent som 1986 i Los Angeles. Hennes ”Picture of the Starting Point”,

målad 1920, har slående likheter med en av Lindsjös målningar vid jämförelse, vilken Lindsjö troligtvis färdigställde på 90-talet.

Här finns även andra likheter i de mer organiskt målade verken dem emellan. Under 70- och 80-talet hade Lindsjö en del utställningar, bland annat på Borgholms bibliotek, och flera av hans tavlor hängde också på skolan där han arbetade. Men han har under sin livstid hållit sig relativt privat. I familjens ägo finns nu runt 200 verk, av ursprungligen ca 450. Många har sålts, givits bort, eller kasserats av konstnären själv.

Opkonsten har en stark anknytning till vetenskap, moderniteten och det industriella.
Utställningen The Responsive Eye, skapad av William C. Seitz och mest känd för att vara uppförd på MoMA i New York, men även visad i St. Louis, Seattle, Pasadena och Baltimore, ledde till en större räckvidd för riktningen opkonst. Här deltog 99 konstnärer från 15 länder med 120 verk sammantaget. I The Museum of the Modern Arts pressrelease kan man läsa ”these works exist less as objects to be examined than as generators of perceptual responses in the eye and mind of the viewer”. Och mycket riktigt, det som fascinerade besökarna mest var att upplevelsen av konsten låg just hos betraktaren. Detta har vi hört förr, men i det här fallet var det en rent konkret sanning; om betraktaren rörde på huvudet, förflyttade sig i rummet, var längre eller kortare än genomsnittet, så ändrades även konstföremålets illusoriska skepnad.

Detta, tillsammans med möjligheterna till massproduktion öppnade upp tillgängligheten till konsten, vilket ökade populariteten och användbarheten i industriella sammanhang, som exempelvis tryckning av mode- och möbeltyger, och även i förlängningen en utveckling av funkisstilen i arkitekturen. Här var Vasarely en framstående inspirationsfaktor.

Att opkonsten inte stannat i 60- och 70-talet kan vi se tecken på om vi bara lyfter blicken en aning och letar influenser i samtida konstnärers arbeten. En av dem som använder det geometriska för att skapa djup och rymd i sitt bildspråk är Anna Pajak. Hon var nyligen aktuell med sin första separatutställning på Wetterling Gallery i Stockholm (27 maj – 3 juli 2021). I hennes utställning, ”Ghost Flowers, Arrived Through Water”, kan vi se tydliga kopplingar både till Georgia O ́Keeffes svulstiga och generösa florala målningar, likväl som till Hilda af Klints egendomligt abstrakta kombination av det sakralt geometriska och det organiska drömlika.
Det som gör att Pajaks konst fascinerar mig, och att jag kan placera in influenser även av opkonsten i hennes målningar är hennes nyskapande sätt att kombinera det motsägelsefulla. Hon introducerar det organiskt drömlika storskaliga, och placerar det i den geometriska och arkitektoniska rymden och skapar på så vis en orimlig hemvist för det kroppsliga i den avskalade tomheten. Naturen finns där, men den är i det tomma, oändliga. Det kan inte definieras som ensamhet, snarare en känsla av själv-het, en medvetenhet om avstånd, och rymd. I nattlig mystik och kyla, och i soldränkta famnar av geometri.

Jag tänker att detta är kanske en del av det abstrakta bildspråkets uppgift. Att förena det omöjliga i oss människor. Att det vi någonstans söker är föreningen mellan det känslomässiga och intellektet, det andliga med det vetenskapliga, det organiskt fysiska med det tekniska, det konstnärliga med det matematiska; ibland får jag instinkten att tolka Anna Pajaks målningar, Lars Lindsjös, eller Hilda af Klints, som om de vore en slags spå-kort, eller som uråldriga palimpsester, att där finns gömda symboler och budskap som kommer att avslöja sig, om jag bara tittar lite noggrannare, eller kanske halvsluter ögonen och kisar in bilden i mig. Då kanske jag upptäcker vad den kan berätta för just mig.
Hur som helst, jag är helt övertygad om att vi kommer få se mer av både Anna Pajak, och av opkonstens influenser i kontemporära uttryck. Den kanske till och med kan vara en brunn av inspiration att hämta ur, eller en bro över till något nytt.
Angående vad vi alla söker, så tror jag någonstans att vår tid, och vi som lever i den, är inpräntade att söka individuell perfektion, något som i mina ögon är en chimär och motsättning i sig själv, eftersom alla ideal idag är individuellt uppfattade och ständigt skiftar. Varje gång jag växer och utvecklas som människa, så gör även mina drömmar det, eftersom jag är en tänkande och kännande varelse. Detta ger mig hopp. Min värld befinner sig i en ständig process av ny perception.
Likt ett opkonstverk under beskådning.