Curatering idag; ett arbete i brytningspunkten
Av: Sarah Jessie Kalmér
Termen har vi hört förut, i många olika konstsammanhang. Curator. Men vad betyder den egentligen, och vad gör en sådan? Hur påverkas konsten av curatering, och hur påverkas curatorn av konstvärldens samtal och konsttrenders vindar som blåser i ibland oberäkneliga riktningar? Är curatorn spindeln i nätet som sammanför alla trådar och gör konsten tillgänglig för åskådaren, museibesökaren, konstälskaren? Eller är curatorn endast en scenarbetare till de stora artisterna, konstnärerna?
Jag och min konstnärsväninna och mentor i mycket gällande konst och kreativitet, diskuterade för många år sedan ordet ”curator”. Vi lekte runt i tankarna med dess betydelse och ursprung och var inne på associationer som att en curators arbete kanske i grund och botten bestod av att hela, läka, sammanfoga och därmed göra något begripligt, det vill säga konsten som visas upp i en utställning. Då visste vi inte att ordet springer ur latinets cura som betyder ansvar, angelägenhet, uppgift. Det är lätt att koppla ordet till handlingen att kurera, som samtalskuratorn gör, men när utställningscuratorn arbetar kallar vi det att curatera. Etymologiskt kan man dock ana att orden kurator och curator kan härledas tillbaka till liknande ursprung, då bägge inbegriper betydelsen att ansvara för något eller någon.
Curatorns arbete kan variera stort, beroende på uppdraget, institutionen och även den geografiska belägenheten, då exempelvis de franska, amerikanska och tyska traditionerna har olika infallsvinklar och perspektiv på det curaterande arbetet. De som utför arbete för ett större museum har i uppgift att införskaffa konst, överse förvarande och bevarandet av konsten, samt organisera, forma och genomföra utställningar. Dock är det här inte curatorn själv som står för montering, placering och hängning av konsten och andra element såsom ljusramper, skärmar och dylikt, utan annat specialiserat yrkesfolk. Det är inte ovanligt att man bygger om delar av lokaler inför en utställning. Arbetet kan bestå i att höja och sänka tak eller golv, lägga till eller ta bort väggar eller måla om, för att få ett utrymme som på alla punkter bär fram en större utställning genom curatorn vision.
En viktig uppgift för curatorn är också att bistå med kunskap om samtida konstklimat, marknaden och om konsthistoriska aspekter som är berikande för det nutida konstsamtalet. De skriver exempelvis de essäliknande curatoriska texter som fungerar som en introduktion till utställningen. Dessa texter som ofta ter sig som ett slags statement, innehåller även relevant kontextualisering och information för besökaren likväl som för konstkännaren och för det vidare konstsamtalet. I ett mindre galleri kanske arbetsuppgifterna smalnar en aning då en del av arbetet ofta utförs av galleristen, och curatorn bara anlitas vid vissa större utställningar. På många små gallerier står galleristen själv ofta för alla sysslor som nämnts ovan.
Eftersom curatorn arbetar mot så många olika aktiva områden i konstvärlden, alla med olika intressen och agendor, blir deras roll som samordnare och uppvisare av konsten inte helt okomplicerad. En välrenommerad och respekterad curator arbetar mot många aktörer eller förväntningsområden; konstnärens vilja och agenda, konstnärens huvudsakliga konsthandlares agenda, konstsamlarens intresse och agenda, konstinstitutionens/galleriets agenda, curatorns eget anseende hos kollegor och konstkännare inom branschen, och sist men inte minst den mer allmänna besökarens intresse. Allt detta sammantaget utgör ett komplicerat nät av aspekter där marknaden, trender och världsomvälvande händelser alla spelar in och blir påverkande krafter i curatorns arbete.
Ett exempel på en problematik som kan uppstå är när en curator blir manad eller känner sig tvungen av olika skäl att rätta sig för mycket efter konstnärens önskemål. Eftersom konstnären endast bistår med sitt eget perspektiv, genom sin konst, kan kontextualisering och kunskaper om konstens roll i exempelvis samtiden bli lidande. Curatorns roll, att finna metoder att framvisa konsten på ett sätt som gör att den presenteras i sin fulla kapacitet och i dialog med tidigare och nuvarande konstuttryck, kan då hämmas. I vissa avseenden kan curatorns roll likna en konstnärs. Curatorns ”verk” blir då själva utställningen, i dess form och riktning. Detta blir dock bara relevant att uppmärksamma och diskutera om curatorn själv väljer att använda sådana grepp som tillför något signifikant i själva framförandet av konsten. Jag hade förmånen att få intervjua curatorn och konsthistorikern Martin Schibli inför skrivandet av den här krönikan och han menar att utställningar absolut kan betraktas som en
konstform i sig, ”dock långt ifrån alla, och det är inte säkert att det betyder att utställningarna blir bra.
Utställningen ”Interpol” i Stockholm (Färgfabriken, 2 februari – 17 mars 1996) kan ses som en utställning med ett eget värde. Men det är klart att som curator försöker man ju göra utställningen mer än endast summan av verk. Att utställningen adderar något.” Jag ställde även frågan om pandemins påverkan på curatering till Schibli, och hans svar var lika svävande på målet som mina tankar om saken, av naturliga skäl. Vi befinner oss fortfarande mitt i processen. Det är uppenbart att den rent mediala, tekniskt presenterande delen av konsten har blivit tvingad att förändras på många sätt för att kunna nå ut till människor utan att riskera att smitta sprids, men att den större förändringen som fortfarande pågår, snarare gäller uppfattningen av konst och konsthändelser.
I det läge vi nu befinner oss i, lite som i stormens öga, eller vaccinets respit, så kan vi ännu inte avgöra hur pandemins olika aspekter kommer att påverka presentation och perception av konst. Men livet, tiden, och pandemin fortsätter att hända runt omkring oss. Isolation, separation och ensamhet är något som mänsklighetens gruppmentalitet inte är skapad för att stå ut med under en längre tid. Vi måste gå tvärt emot vår natur. Inte hälsa på varandra med handslag, eller med kroppskontakt bemöta den som kommer mot oss, inte krama den som sträcker ut armarna och ständigt behöva impuls-censurera vår tillvaro. Konst och kultur, dess processer och samtal, är något som sker mellan människor. Att under den här tiden ha saknat möjligheten att uppleva konsten på plats, genom en sinnlig förstahandsupplevelse har lämnat ett eko som ljuder genom konstsamtalet på så sätt att fokus har flyttats från det nötta och som Schibli benämner det, det flera gånger omtuggade socialkritiska perspektivet, till något helt annat. Han menar att ”folk har väntat på en ny konstsyn sedan i alla fall 2005. Pandemin gör att bägaren nu rinner över. Folk, konstnärer och publik, är generellt trötta på den agenda som rått i konstvärlden det senaste decenniet. Det är dags för en nystart. Vi befinner oss i en nollpunkt.”
När jag sätter punkt för Schiblis citat känner jag en spänd förväntan. För visst vill vi innerligt komma ut på andra sidan, komma vidare. För det är så tydligt att något nytt är på väg, att sättet att uppleva och presentera konst i detta nu tar klivet utanför de ramar vi idag känner till.
Av: Sarah Jessie Kalmér