Av: Sarah Jessie Kalmér
När jag påbörjade min vandring inom konstutbildningar så var jag en sprittande hormoncocktail, även innehållande inspiration, en nypa talang, en rågad skopa kaxighet, och en hel massa imitativt uttryck och osäkerhet, som jag sammanfogade och kallade originalitet, allt detta toppat med en brännande het vilja. Jag ansåg mig redan då ha funnit svaren på många av de större frågorna i livet, och att mossiga äldre konstkunskaper och tekniker hade föga att tillföra i min konstnärliga eldsjäls tillblivelse.
Den här inställningen lyckades jag dölja en stund in på utbildningen, innan den blev så uppenbar för mina konstlärare att en av dem satte mig ordentligt på plats och menade att om du vill vara originell, men enbart kan utföra ett specifikt sätt att vara det på, det du visar mig här och nu, hur mycket frihet finns då i ditt skapande? Det är först när du behärskar många olika tekniker som du också får valmöjligheter! Det ligger ju definitivt något vist i detta, tänkte jag, dock med egot hårt förtörnat.
Men det finns motsättningar i den här typen av tänkande, och risker. Det tar tid att lära sig teknikerna och det är ett tungt slitigt arbete, både för det intellektuella tänkandet och för kroppen, med många långa uthålliga timmar i arbetsställningar som anstränger nacke, rygg, armbågar, fingrar och inte minst tålamodet. Här gäller disciplin och att hålla sig inom teknikernas ramar, för att förstå dem, och slutligen behärska dem, alltså en hel värld ifrån den ganska generella uppfattningen om konstnärens arbete som sprunget ur inspirationens kaos, känslans källa, impulsivt romantiska infall, eller intellektuellt svårfångade och suggestiva koncept. En obalans kan så uppstå mellan det tekniska, som kräver disciplin och uthållighet, och sökandet efter det konstnärliga uttrycket, som mer lutar sig åt filosofins, känslans, sinnesupplevelsens och ibland meditationens område.
Risken, i att lära, studera och nöta in tillvägagångsätt, tekniker och kvalitéer hos konsthistoriens olika epoker och hos samtida konstnärers metoder, är att man kan gå vilse bland dem och förlora sin egen riktning. En annan risk värd att beakta är att en ung människas kreativa gnista kan falna om den behandlas alltför oförsiktigt, eller åtminståne glädjen i den. Men för att återgå till mimesis och även rädslan för att likna för mycket; jag finner detta intressant i dagens syn på konst och konstnärsarbetet. Vi lever i en tid som är starkt präglad av individualism, pressen på originalitet blir därför extremt hög. Men i en snabb historisk
tillbakablick kan vi se att just mimesis och annan form av återkoppling till tidigare epokers uttryck, har skapat mycket av stort värde. Se bara på hur renässansen lyfte den grekisk- romerska antiken, och på hur romantiken återanvänder antikens motiv, bland annat i Francisco de Goyas och Ascensio Juliás ”Colossus”, (1808–1812). Dock ska det tilläggas att man bröt med klassicismens extrema mimesis av antiken, eftersom konstnärsidealet och skapandeidealet inverterades totalt i skiftet mellan klassicismen och romantiken. Men fenomenet att finna
sin egen röst och sitt eget specifika uttryck är något som i stort sett varje samtida konstnär arbetar med, varje dag, oavsett genus, ålder, tekniker, eller plats på jorden. Detta, tillsammans med myterna om ”den lidande konstnären” och det oförstådda konstnärsgeniet” är alla följder av romantikens konstnärsideal, som lade grunden för hur konstnärsnormen ofta definieras än idag hos oss, även om somligt håller på att omdefinieras, som exempelvis hierarkier inom tekniker och genus med mera.
Världens äldsta konstakademi som fortfarande är aktiv, och som inte avbrutits sedan grundandet hävdas vara Accademia delle Arti del Disegno i Florens. Historien berättar att det under 1300-talet inte fanns ett skrå för målande konstnärer i trakterna runt omkring Toscana. Att dessa snarare tillhörde andra skrån, som exempelvis apotekare, eftersom de örtpulver som användes till färger även hade medicinska egenskaper. Detta ledde till att konstnärer valde att samlas under Compagnia di san Luca, runt år 1339. ”San Luca” syftar på evangelisten Lukas, även ansedd som bildkonstnär och som konstens beskyddare. På altarmålningen nedan ser man hur Lukas avbildar Madonnan, och strax bakom honom finns även hans signum, tjuren.
I klostret Santissima Annunziata år 1562 återupplivades Compagnia di san Luca av skulptören Giovannangelo Montorsoli i kombination med Cosimo I de’Medicis, hertigen av Toscanas önskningar om upprustning av det lilla kapellet. Det stod färdigt år 1575 och många uppburna konstnärer är begravda där idag.
Jämsides med dessa händelser grundades just Accademia delle Arti del Disegno, år 1563, där arkitekten och konsthistorikern Georgio Vasari och konstnären don Vincenzo Borghini är centrala i uppförandet. Michaelangelo var förste presidenten för akademin vid 88 år ålder. Han ansågs då vara en mästare av de tre konsterna som sedan tog plats i akademins emblem. Tre kröningskransar med olika betydelser ses där. Olivträdet för liv och måleri, lagerträdet för ära och skulptur och eken för makt och arkitektur. Fältet där alla tre kransarna överlappar varandra står för den förenande tekniken för de tre skolorna: konsten att rita, vilket än idag anses vara grunden i så gott som all konstutbildning.
I Sverige blev den första konstakademin en indirekt följd av den stora slottsbranden i Stockholm 1697. Efter katastrofen krävdes så omfattande resurser för att rusta upp byggnaden, att den gedigna variationen av arbetskraft som samlats ledde fram till sammanslutningen av Taravals Ritskola år 1735. Då organiserades den första systematiserade konstnärsutbildningen i Sverige som vi känner till. Gustav den tredjes intresse för konst och kultur blev ytterligare en byggsten för dess fundament. År 1766 byttes namnet på institutionen till Kongliga Målar- och bildhuggarakademien, vilket endast behölls fram till 1810. Ur denna utvecklades sedan Kungliga Akademien för de fria konsterna. År 1978 flyttades Kungliga Konsthögskolan från Kungliga Akademien och sedan 1995 bedrivs all undervisning på Skeppsholmen. Kungliga Akademiens roll idag är att främja den professionella byggnads- bildhuggar- och målarkonsten i Sverige med dess tillhörande konstarter.
Konstskolan II på Ölands folkhögskola examinerar just nu genom att ställa ut på Galleri 28. Skolan är belägen på en av landets mest attraktiva platser för konstnärer, med tanke på öns mytomspunna ljus och öppna landskap. Det är möjligtvis bara Österlen som skulle kunna konkurrera en aning med det. Utbildningen har egenskaper som ligger jämsides med andra väl renommerade konstakademiers på många vis. Man har som elev exempelvis tillgång till en egen ateljé dygnet runt, vilket skapar just ett smakprov på den frihet och ansvar ett professionellt konstnärskap kan innebära. En blandning av praktiskt gestaltande arbete, teori, seminarier, möten med lärare, workshops, gästlärare och andra studerande vidgar vyerna inför vidare studier. Det ska tilläggas att konstskolans anseende är mer än gott; många studerande som examinerat har blivit antagna till högre konstutbildningar, en indikation på kursens höga kvalité.
Men hur finner man då sitt eget uttryck som bildkonstnär? Hur banar man väg genom de konsthistoriska och konstvetenskapliga snåriga djungelmarkerna utan att gå vilse i andras visioner och förlora sin egen vittring? Eller att bli totalt uppslukad och fälld till marken av sin inre självkritikers rovgirighet?
Jag minns att jag tänkte att jag måste skapa en plats i mig själv, en solig glänta i den där vildmarken. En cirkel av fokus att kliva in i, innanför handens lärda och förutsägbara skicklighet, egots jakt efter prestation och hjärnans tekniska medvetenhet. En plats där jag kan hämta den gnista, det medium, som förvandlar färgerna, penseln i min hand, teknikerna och kunskapen jag nu lärt, till mitt eget konstnärliga uttryck och till den konst jag vill förmedla.
Jag minns att jag tänkte att man först måste lära sig, sedan lära sig att glömma det man lärt, och se bortom det. Att skolning i konst är att i disciplinerad form lära sig teknikerna och deras begränsningar, men också att det minst lika mycket handlar om att lära sig i vilket ögonblick dessa tekniker och gränser ska förkastas och överskridas.
Av: Sarah Jessie Kalmér