Av: Sarah Jessie Kalmér
I varje stor pulserande metropol finns de, i varje mellanstor stad med så där lagom mycket trafikrondeller, ja till och med i byhålorna kan vi oftast hitta dem, då kanske med lite udda öppettider. Galleriernas närvaro ser vi som självklar, och som en del av ett dynamiskt samhälle. Det känns som att man kan ta temperaturen på en stad genom att räkna dess aktiva gallerier, och genom att ta pulsen på engagemanget hos dess gallerister. Min far, som alltid varit något av en vagabond, och som bott på otaliga ställen i detta avlånga land, från Kiruna i norr till Ystad i söder, menade allvarlig att man kan använda gallerifrekvensen som ett kvalitetstest; ju fler gallerier per capita, desto större chans till en trevlig tillvaro i ett tolerant samhälle med en levande kulturdiskussion. Men varför är det så? Vad utför galleristen rent konkret som gör att hens arbete blir så viktigt för konsten och i förlängningen samhället? Jag behöver blicka lite bakåt i tiden för att få ett bättre grepp om mina funderingar runt detta.
Det som sägs vara det äldsta galleriet i världen är Uffizigalleriet i Florens, Italien. Det började byggas år 1560 av Giorgio Vasari, på uppdrag av Cosimo I
de’Medici. Då var byggnaden ämnad att inhysa administrationskontor, därav namnet ”Uffizi” som betyder just kontor. Den blev färdigbyggd 1581, men många påbyggnationer och reparationer har senare genomförts, inte minst på grund av hur galleriet expanderat och de olyckliga översvämningar som vid flertalet tillfällen drabbat platsen. Under 1600-talets gång och en bit in på 1700-talet användes delvis lokalerna av familjen Medici som en plats att lagra sina konstskatter på; de har ibland hållits öppna för besökande, men öppnades formellt för allmänheten år 1765. Det nuvarande Uffizigalleriet har 45 salar med konst, inte minst från renässansen, och bör i nutid egentligen definieras som ett museum. Tyske konsthistorikern Eike Schmidt är dess direktör
sedan 2015; för första gången sitter en icke-italiensk man på posten.
Flera äldre namnkunniga konstinstitutioner har tagit liknande vägar, börjat som en konstsamling med en konstintresserad och ibland välbärgad person eller familj i spetsen, som sedan öppnat upp för konstnärer och besökare, och kanske drivit galleriverksamhet, för att ytterligare förändras och inrikta sig mer åt bevarandet av konst. Ibland har dessa element löpt jämsides.
Här kan man exempelvis dra vissa paralleller till Thielska Galleriet i Stockholm. Ernest Thiel (1859-1947), en finans- och bankman med rötter i Tyskland, ansågs under 1890- talet vara en av Sveriges rikaste män. Han trivdes dock illa i sitt första äktenskap, vilket ledde till en på den tiden skandalös skilsmässa och ett andra giftermål med första hustruns sällskapsdam, Signe Maria Hansen. Under denna tid började Thiel intressera sig för konst och också utöka sin umgängeskrets med konstnärer som Bruno Liljefors, Carl Larsson, Edvard Munch och Eugène Jansson. År 1904–07 uppfördes det som vi idag kallar för Thielska Galleriet på Eols Kulle, Djurgården. På galleriets hemsida beskrivs Ernest som konstmecenat till flera av den tidens svenska, danska och norska konstnärer, vilket givetvis underlättade deras liv och skapande. Thiel levde och samlade sin konst i byggnaden fram till 1924, då han på grund av ekonomiska svårigheter sålde den, innehållande både konstsamling och interiörer, till svenska staten. År 1926 öppnade Thielska Galleriet som ett museum för allmänheten, i hybridartad skepnad mellan konstmuseum och ett väl bevarat högborgerligt sekelskifteshem.
Sveriges äldsta galleri som fortfarande bedriver en renodlad galleriverksamhet, sägs vara Galerie Leger i Malmö. Det blev uppstartat av Vagn Leger årsskiftet 1959-60, då beläget på Holmgatan. Numera drivs galleriet av sönerna Claus och Yan, som i mars 2017 flyttade galleriets lokaler från ”Dockan” till Stora Nygatan, vid Gustav Adolfs torg. Med ett tiotal utställningar per år håller de ett relativt högt tempo, och ställer mestadels ut skandinavisk samtida konst. Ett annat familjenamn värt att lägga på minnet i samtida konstsammanhang är även Nordenhakes. De är numera inte bara etablerade i Stockholm och Berlin utan även i Mexico City, med en växande kundkrets i Latinamerika, och anses vara högst inflytelserika inom branschen.
Sedan Ernest Thiels tid har konsthandlarens och galleristens roll utvecklats en hel del, och går man in på Svenska Galleriförbundets hemsida så får man en gedigen genomgång av vad som krävs av dagens gallerister. Här beskrivs att ett konstgalleri är en kommersiell privat aktör som inte får några inkomster via exempelvis inträde, likt ett museum, utan oftast enbart genom kommission på försäljning av den konst som ställs ut i lokalerna. Galleristen kan vid överenskommelse fungera som representant för konstnären inför allmänheten och konstköpare. Hen står också för marknadsföringen av konsten och att på olika sätt nätverka och bygga upp konstnärens position inom relevanta fält i konstvärlden. Även ekonomiskt stöd till konstnären kan förkomma för att möjliggöra utställningar, projekt av olika slag, eller utveckling av nya tekniker och idéer.
Här kan vi alltså konstatera att utan galleristen skulle alla dessa uppgifter behöva utföras av konstnären själv. Sedan har vi ju även utställningskuratorns uppgifter som på många mindre gallerier smälter samman med galleristens, eftersom galleristen, alltså ägaren till galleriet ofta sköter dessa uppgifter själv. Här måste kunskaper om rummets och utrymmets estetik finnas, liksom om ljusets effekter; hur belysning skall framhäva konsten, och vilka verk som trivs bredvid varandra, eller inte. Även montering, disposition och presentation av verken skall planeras och genomföras. På vernissagedagen skall allt vara redo och genomtänkt, helst tre gånger. Så blir det dock väldigt sällan, ofta öppnar man med andan i halsen och håller tummarna för att man hunnit med alla detaljer, men med en känsla av spänd förväntan, och en varm glädje över att möta alla er som vill spisa konst!
I Kalmar har fyra gallerister valt att börja samarbeta för att nå ut till en bredare publik och för att ge konsten en större arena i regionen. Dessa är Jonas Hellberg på Persona Galleri, Felix Lönn på Teatergalleriet (som också drivs av den ideella ”Föreningen Teatergalleriet”), Johan Hjärtstrand på Galleri 28 och Pelle Frylestam på Galleri Svalan.
Man vill, genom att samverka, hjälpa till att synliggöra och skapa en plattform för bland annat lokalt verksamma konstnärer. Gallerierna är inte specifikt nischade utan styrda av sina respektive galleristers kunskaper och personliga val. Och det är kanske just detta som gör att galleristen blir en nyckelperson i konstens dynamiska och snåriga habitat. Galleristen måste inneha en mängd egenskaper och kunskaper för att alla moment ska fungera, allt ifrån att knyta konstnärer till sig på ett förtroendeingivande sätt, representera konstnären inför konstköparen, ibland bistå med kontakter och resurser runt ramning, gjutning, tryckning, arbetslokaler, transporter i samband med utställning av konst, i vissa fall kuratera och berätta om konsten, känna och läsa av konsttrender och marknaden, förstå vad en konstköpare eller en konstintresserad efterfrågar, och ibland kunna koppla samman kund och konstnär vid intresseanmälningar, beställningar eller dylikt. Sedan tillkommer givetvis konstvetenskapliga och kulturhistoriska kunskaper och ett brinnande intresse för konsten som process.
I en artikel för ett par år sedan, (Västerbottens-Kuriren, 4 dec, 2019), diskuterade Sara Meidell skillnaden mellan konstmuseum och gallerier, och poängterar galleristernas betydelse för en livskraftig konstscen i en stad, i det här fallet var det Umeå. Hon menar att en stad som succesivt töms på gallerister och gallerier också till slut kommer att bli en stad med få konstnärer, vilket i sin tur kan resultera i att det kulturella samtalet tystnar allt mer. Och visst kan det bli så. Vi lever just nu i en politisk verklighet där snåla vindar blåser som vill begränsa och kontrollera konstens och kulturens utrymme och handlingsfrihet.
Om man kan likna kulturlivet vid ett stort och komplext organ, ett hjärta som bankar och håller takten för mänskligheten, så är konsten syret i blodet. Offentligfinansierade museum och konsthallar är de vita blodkropparna som bevarar och skyddar, tar hand om vår kulturorganism, så att vi kan förstå var vi kommer ifrån. Och de är också mycket betydelsefulla. Men galleristerna är de röda blodkropparna, som sprider och förmedlar konsten, syret, till världens vanliga vrår, till hemmens väggar, till piedestalen i fönstret, till mina ögon och dina. Och de är oumbärliga för att hjärtat ska kunna fortsätta slå.
Av: Sarah Jessie Kalmér