Konstkrönika: Om hästen i konsten

Den föränderliga bilden av hästen, och den mänskliga blicken

Hur hästen skildras i konsten genom olika tidsepoker, stilar och strömningar, följer människans relation till hästen, och hur mänskligheten i olika delar av världen har levt jämsides med och använt sig av hästen på olika sätt. En av de första bilderna av en häst är en hällristning av bytesdjur där vildhäst, stäppbison och ren ristats jämsides. Dessa finnes i Lascauxgrottan i sydvästra Frankrike och uppskattas vara omkring 14000–19000 år gamla.

Grottmålningar i Lascauxgrottan i sydvästra Frankrike.

Ibland har hästen betytt harmoni och samspel med naturen, tillgång till föda och fysisk överlevnad för människan. I andra fall har hästen varit en stark symbol för vitalitet, virilitet och maskulinitet, och signalerat en glorifiering av strid, blodsutgjutelse och övermakt, som i målningen föreställande Karl den XII på Brandklipparen, signerad J. H. Wedekind, och i stort sett framställd enbart i propagandasyfte.

Målning av Karl den XII signerad J. H. Wedekind.

I Picassos ”Guernica” skildras dock inte alls hästen så, utan snarare i skräck, med uppspärrade ögon, och lika fragmentariskt separerad från helheten, som människorna.

Här införlivas hästen i krigets plågor och i den baskiska stadens förtvivlan över nazitysklands grymma bombexperiment under det spanska inbördeskriget. Det till och med för kubismen

utstuderade vis, att atmosfäriskt stycka upp kropparna och beröva dem på varje uns av färg, talar sitt tydliga språk. Detta är fortfarande idag ett av världens mest krigskritiska verk.

Guernica av Picasso.

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet används hästen mycket som nöjesdjur, vid exempelvis jakt, hästsporter och cirkus men också som fordon och nyttodjur, måttligt inom jordbruket, men desto mer inom en begynnande industri. Världens största häststaty, den trettio meter höga ”The Kelpies” i Falkirk, Skottland, uppfördes inte bara som en hyllning till de mytologiska vatten-varelserna med samma namn, utan också till de oräkneliga hästar som med sin drag-hjälp skapat den skotska industrin i Glasgow och Edinburgh. En intressant aspekt av Kelpies som myto-logiska varelser är att de återkommer i många andra myto-logier, fast med andra namn. Hos oss i Sverige kallar vi honom för Bäckahästen, eller ibland Näcken, i Tyskland, Nixe, och den isländska motsvarigheten heter Nykurinn. Alla har förmågan att byta skepnad från häst till annan gestalt. Denna egenskap är fascinerande med tanke på att just hästen fyllt och fortsätter att fylla så oerhört många funktioner för människan, och därmed antar så många skepnader i vårt medvetande.

The Kelpies i Falkirk, Skottland.

Henri de Toulouse-Lautrecs post-impressionistiska motiv från hästkapplöpningarna skildrar hästens kraftfulla kropp i rörelse och i komplicerade förkortningar. Här som ”Jockeyn” i gouache och akvarell över litografi, från 1899. Den västerländska konstens perspektiv under denna tid är tydligt antropocentriskt, i vilket människan anser sig vara alltings centrum och mästare. Något som ofta förekommer är just cirkusmotivet, där den tränade hästen med cirkusprinsessan på ryggen i manegens mitt, blir objekten för betraktaren och publiken.

Jockeyn i gouache och akvarell över litografi, från 1899 av Henri de Toulouse-Lautrec.

I Marc Chagalls målning ser vi hästen skildrad dels i centrum, vitt lysande, dels i blått och stegrandes uppe till vänster i bilden och kanske där mer som vi är vana att se Chagalls bildspråk, där han skapar en egen varelse, som inte riktigt känns som en häst, utan mer tangerar det magiska sagodjurets gestalt. Det skimmer av glädje, fantastik och mirakel som uppstod vid inträdet under cirkustältets färggranna duk, som också många gånger förmedlas i målning-arna med dessa motiv, hade ofta en skuggsida som inte visades fram, men som vi är väl medvetna om idag.

Målning av Marc Chagall.

Något intressant med tanke på detta, har börjat hända i konsten de senaste åren. Medvetenheten om människans roll inför djur och naturen har utvecklats och människans maktpositioner har börjat bli ordentligt ifrågasatta på många plan. I exempelvis litteratur-vetenskapen diskuteras den genom ekokritiken och zoocriticism, i miljösammanhang upp-dagas människans maktmissbruk genom klimatkrisen, och i konsten, där har bland annat

hästen börjat skildras betydligt mer med en egen agens, det vill säga utan sin ägare eller ryttare, eller sina konventionella och mänskligt idealiserade skönhetsattribut. Det tycks nu bli mer intressant att iaktta hästen med större varsamhet än tidigare.

Någon som var långt före sin tid i detta avseende var Axel Petersson, mer känd som Döderhultaren (1868-1925). Hans skulpturer, snidade i trä, visar på en stor ömhet och närhet till hästen. I hans repertoar finner vi ståtligt uppställda djur, med naturtrogna detaljer, grovt tillyxade flykter i full karriär, men också utmärglade djur,

sjuka och självdöende, som ”Ottenbyare” här intill, från 1951. Om denna perspektivförändring som jag tidigare nämnde, beror på en ökad medvetenhet, eller att vi i rikare delar av världen helt enkelt inte är beroende av hästen i samma utsträckning som tidigare, är ytterligare en diskussion i sig. Men trenden är tydlig, och fick en särskild skjuts genom utställningen ”Like a Horse”, på Fotografiska museet i Stockholm (2017), kurerad av Sophie Mörner. Eftersom hästen här skildras ur en uppsjö av perspektiv; som metafor, som symbol och i dess otaliga relationer till människan, blir problematiken runt hästen som den objektifierade, belyst ytterligare. Samtidigt anas parallellt med detta, en underliggande frågeställning; riskerar vi att förmänskliga hästen, genom att hävda dess behov av att vara ett subjekt?

Ottenbyare 1951 av Axel Petersson, Döderhultaren.

Det gläder mig att ämnet fortsätter att engagera och uppta konstnärers och tänkares tid och sinnen, eftersom hästen berör så många områden i mänsklighetens historia, och även i nutid. Idag är den starkt kopplad till kroppslighet, domesticering, kontroll och Girl Power/feminism, vilket är ytterligare en sida som Sophie Mörner delvis skildrat i sitt eget fotografi. Jag ser med spänning fram emot kommande konst- och kultursamtal om hur vår syn och blick på hästen utvecklas och kanske kliver närmare den varelse som den faktiskt är. Om vi människor nu ens kan definiera det.

Foto av Sophie Mörner.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *