”Synestesin i spegelbilden av allt”, konstkrönika om den abstrakta expressionismen.

Av: Sarah Jessie Kalmér

Staplar, pumpar, slår, pulserar, skränar, och vibrerar, de där nervösa takterna som bara fortsätter i en slags evig, ibland nästan plågsam frenesi, ibland skönt och galet gungigt, som får kroppen att vilja spreta och sprätta, lätta åt alla håll, fortsätta, i det oändliga, i en utmattande sammansmältande degel av fält, ljud, linjer, ljus, röster, rörelser, färger, mekanik, liv i oförtröttligt pågående. Den New Yorkiska stadpulsen hörs tydligt i jazzens beboppiga ryckighet, precis lika väl som den syns i det måleri som uppstod under samma tid; den abstrakta expressionismen, ibland kallad New York-skolan.

Samtidigt präglades USA, och resten av världen, av den desillusion som fascismens och nazismens framfart i Europa innebar under andra världskriget. Men landet tampades också med en egen djupt gående ekonomisk depression som spillde över på många andra områden än det rent ekonomiska. En konstnär, exempelvis målare, var inte särskilt högt stående, utan rankades snarare jämsides med skoputsaren vid hotellentrén, eller möjligtvis pojkvasken som sålde morgontidningen. Det fanns dessutom en allmänt vedertagen syn, att en man som stod och målade tavlor hela dagen var en ”sissy” och ”good for nothing”. Lägg märke till att kvinnor ens ej nämns av en anledning, och att det kulturella fältet, som även större delen av samhället, styrs med heteronormativ järnhand, även om kvinnliga konstnärer förekom, ofta som fruar eller älskare till konstnärerna själva, för vem skulle annars förstå eller stå ut med de ofta destruktiva vanorna och excentriska fasonerna.
Under krigstiden sökte sig många europeiska konstnärer, författare och filosofer till USA. New York blev en metropol på många vis, ett dåtidens Rom. Unga nytänkande och normbrytande amerikanska konstnärer kunde stöta på bland annat Max Ernst, André Breton, Salvador Dalí, eller Piet Mondrian som rest över Atlanten för att undkomma fasorna.
Och här skedde något, New York blev en katalysator för detta nya, en tryckkokare där det europeiska och amerikanska sammanblandades. Konstnärer, både nykläckta och etablerade, samlades runt galleristerna Peggy Guggenheim och Betty Parson. De två gick i frontlinjen när det kom till att presentera de abstrakta expressionisterna i etablerade konstsammanhang.

Men vad är då abstrakt expressionism? Det finns några få intressanta likhetsparametrar att ta fasta på. Att måleriet består av abstrakt icke föreställande bildspråk kanske hörs i benämningen. Expression, det vill säga ett uttryck, sprunget ur ett intryck, eller en känsla av ett intryck, alltså en reaktion på något, blir målat i någon form av teknik. Något som också är centralt är avståndstagandet av alla former av illusionsskapande; eller kanske snarare användandet av yrkesskicklighet; skuggningar, perspektivmåleri, förkortningar, bilddjup – detta är oftast mindre intressant för abstrakt expressionistiska konstnärer, om de inte tjänar andra syften än att just lura betraktaren att tro att hen inte tittar på en platt duk eller pannå. Abstrakt expressionistiskt måleri blir således ett icke föreställande bildspråk framställt i
reaktion på sin omgivning; en slags känslomässig reflektion av livet vi lever i vårt samhälle, i vår kultur. Sen huruvida inberäknad i dessa konstnären känner sig, eller inte, ja det visar sig ofta i konsten.

När konstkritikern och konsthistorikern Harold Rosenberg myntade begreppet action painting, syftade han lika mycket på det som orden utstrålar; att måleriet sker ”in action”, alltså
i fysisk rörelse, men också på att verket sedan berättar om dessa rörelser, som en slags korsbefrukning mellan koreografi och måleri. Detta var något som framför allt Jackson Pollock utvecklade på olika sätt. Till vänster ser vi hur han utnyttjar olika rörelsemönster för att få måleriska effekter av fart, rörelse och dynamik.

Detta upplever jag är ganska specifikt för just de abstrakta expressionisterna; att de blandar in andra former av uttryck i sitt måleri; Willem de Kooning namnger exempelvis en av sina målningar efter William Faulkners roman, Light in August, skriven 1932, och blandar på så vis in litteraturens innebörder som läggs lager på lager blandat med färgsjoken in i målningen. Här finns något som snuddar vid det vi idag skulle kalla för synestesi, att se ljud, som hur jazzen finns där i måleriet, höra färger, känna smaken av gul. Att använda hela känsloregistret.
Något annat som kan känneteckna abstrakta expressionister är att de ofta målade/målar stort och vilt, de små galleriernas tak och golv knakade för att få plats med verken, både teknikerna och storleken gick långt utanför alla normer och ramar under 40- och 50-talet, Pollock använde litervis med färg, ofta av industrikvalité, som hälldes, skvättes och ringlades

i olika tekniker, på så obegränsade ytor som möjligt. Collagetekniker av olika slag var heller inte ovanligt. Text i bild överlappandes, diffusa palimpsester ses ibland, allt som fanns i livet fick finnas i konsten. En individualism som var nära militant, praktiserades. Ingens konst var den andres lik, alla sökte efter sin egen teknik, sin egen stil.
Det var inte för intet som denna konstart ofta, och felaktigt i mångas ögon, användes som amerikansk propaganda i det kalla kriget; se här vilken frihet, vilken obegränsad genialitet! Detta blev ställt mot Sovjetunionens inrutade och fruktade kommunism. Många konstnärer reagerade på att bli använda som brickor i spelet. Livet i New Yorks Greenwich Village, på ikoniska Cedar Tavern var ofta ett hårt festande av multipla substanser, man brände ljuset i bägge ändar, vilket också gav sina avtryck. Flera av konstnärerna dog unga.
Ett underbart och fascinerande undantag gällande både storlek på verk och plats för skapandet, är Joan Mirós små delikata arbeten i gouache, som har visat sig vara signifikanta, just på grund av sina säregna abstrakt expressionistiska kvalitéer. Han befann sig någon helt annanstans, på franska landsbygden och Mallorca, men arbetade efter samma idéer, vid samma tid. Annars är han mer känd för sina surrealistiska verk. Kopplingen mellan surrealismen och den abstrakta expressionismen är heller inte ovidkommande rent generellt; bägge rörelserna, om man nu kan benämna dem så, tar avstamp i ett känslans kaos, det undermedvetnas flyktighet. Dock kan man säga att det är abstrakt expressionism som influerats av surrealismen, utan att ta över deras teoretiska ramverk.

Den abstrakta expressionismen etablerades i USA, friheten i skapandet tänjdes ut, världen och möjligheterna blev större och vidare, samtidigt som bilden av detta gränslösa, av mänsklighetens totala övertramp skildrades; ett kärnvapenkrig var möjligt, två bomber hade redan släppts och förödelsen var ofattbar. En helt ny teknik hade drabbat oss människor. Kapprustningen accelererade, och konsten speglade allt detta med fasa och smärta, och med ett frenetiskt och oupphörligt reflekterande.
Ofta var de abstrakt expressionistiska konstnärerna politiskt aktiva, men dock inte genom sin konst. Konsten skulle gå bortom den banala politiken, bortom maktkamper mellan länder.
Konsten skulle uttrycka något annat, något mer.
Den skulle vara det pulserande skitiga svettiga hjärtat, tegelstenen, som krossade normernas putsade glastak, den skulle alltid stå utanför.
Vara outsidern, den oberäkneliga;
den skulle vara den ständigt framvisade, krackelerande spegelbilden av allt.